Klockan är just det nu. I detta ögonblick. Får se vad den är när jag skrivit klart. :)

Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna ta upp i detta blogginlägg. Jag ville skriva om något meningsfullt och något sm ligger mig varmt om hjärtat. Men eftersom jag inte kommer på något sådär poff, pang, boom, så får det blir ngt random. Vi kan väl egentligen börja med att presentera mig och mina tankar :) Har inte gjort det känns det som.
Ja, mitt namn är då Linnea Hovander Lindquist. Jag lade till Hovander i början av detta året. Jag är 16 år och jag kommer från min hemort i norra Skåne, Perstorp, där jag bott sedan jag föddes. Ända sedan jag var 1 år gammal har jag tyckt om djur. Inte speciellt hästar faktiskt, fast jag var 1 år första gången jag satt på en häst. Min syster hade en kompis också som hade hästar och där fick jag också rida när jag blivit lite äldre. Så man kan väl inte precis säga att jag är uppvuxen med hästar, eller haft någon som helst kontakt med dem överhuvudtaget. Ska jag vara ärlig så tyckte jag inte alls om hästar när jag var liten. Istället älskade jag musik. Jag har alltid älskat musik, och det ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Under hela fostertiden sjöng min mamma i kör, vilket resulterade i att jag var med på alla övningar och konserter i magen. När jag sen kom ut var jag tre veckor gammal på min första konsert.
När jag sedan blev 1½ år började jag på dagis. Där träffade jag de första andra barnen i min ålder, och många av dem känner jag än idag. Till exempel mötte jag Sebastian Uhre, Filip Hansson, Maria Olsson, Maria Waldt och Emil Borg. Och det är bara få av dem. Men när dagisfröknarna kom fram till mamma och frågade om jag var flerspråkig, alltså hade ett ursprung i ett annat land också, så trodde mamma att de drev med henne. När sanningen sen lades på bordet berättade de att jag stått på soffan på dagis och sjungit "My Heart Will Go On" med Celine Dion på nästintill perfekt engelska. Då var jag två år. Om ni inte tror mig så fråga gärna mamma, hon såg det.
Dagiset har jag många minnen från, minnen som jag fortfarande ser och kommer ihåg. Men det var inte förrän jag gick i andra klass som jag började rida. En kompis till mig då, Louise Andersson, tog med mig till stallet en dag och jag var livrädd. Alltså riktigt rädd. I andra spiltan stod dock en häst med så underbara ögon så jag smälte inombords och blev helt varm. Ibiza, var namnet och ca ett år senare blev jag andraskötare på henne. Hon kom att bli en stor del i mitt liv. Alltid när jag var ledsen sökte jag mig till henne och satt i boxen i timmar. Hon blev sedan tyvärr sparkad i hagen och vi var nära att förlora henne. Jag var så rädd, så rädd för att förlora henne, och i några veckor var läget väldigt kritiskt.
Hon klarade sig. Men hon blev aldrig riktigt återställd. Hon fick skada på skada på skada. Ingenting vi gjorde hjälpte. Så fort vi skulle börja rida igång henne igen blev hon blockhalt. Behandling på behandling, och vi provade igen. Samma sak hände då. Då beslutade ägaren att hon skulle få föl istället. Hon var en fantastisk hopphäst och var 9 år när detta hände, så det kändes inte så lönt att ta bort henne heller. Hon mådde inte dåligt precis, hon fick gå i en stor hage utan att bli riden och bara chilla. Så det blev föl istället. Hon var liksom toppstammad och new forest så det blev betäckning istället.
När Ibiza sen visade sig oridbar, började jag söka mig mer och mer till Johannas häst Jasmine. Ett svart halvblodssto med bläs och vita bakkotor. (Känner ni igen er?) Hon var vändpunkten för min ridning. Egentligen var det inte meningen att hon skulle ridas på lektion utan bara tävlas. Men när Jasse rullade fast i boxen och vred ryggen och fick skador i båda bakbenen så kunde hon inte längre hoppas. Iaf inte högre än 90cm och hon kunde inte göra svåra skolor i dressyr (Och med svåra för henne menar jag skänkelvikning, öppnor etc) Det resulterade i ridlektioner. Jag var det som red henne mest, jag red henne även på helger och på en hoppträning för Johanna. Jag tror att jag var en av de få som lyckades följa med i hennes språng.
I ca ett års tid red jag Jasse så och jag föll mer och mer för henne. Och speciellt för Storhäst. Jag har alltid tyckt om att rida stora hästar, trots att jag är så liten som jag är. Och Jasse var, kan man säga, en trappa om en ponny hade varit ett trappsteg. Jasse är inte så speciellt hög, 165 ca. MEn eftersom jag var 11-12 år var hon ganska hög för mig. När sedan Lis-Beth slutade på ridskolan hängde jag med henne. Under hela sexan åkte jag buss hem till dem tre ggr i veckan tillsammans med en kompis, Evelina Åhlen, och där har jag hundratals olika minnen.
Som ni kanske förstår så höll inte detta i längden. I slutet av sexan var det mycket i skolan, eftersom rektorn beslutat att våra klasser, som splittrats från femman till sexan, skulle splittras IGEN. Jag fick inte tiden att åka upp till Bälinge. Ett simpelt sms förstörde allt. Jag kände mig inte längre välkommen, kan man säga.
Så i två veckor efter skolavslutningar gjorde jag nästan inget annat är sörjde Jasse och Ibiza. De var mina änglar och jag hade lämnat dem, det fanns ingenting som kunde få mig på bättre humör. Jag spenderade istället dagarna med att agilityträna min hund, som älskade att hoppa och gjorde det bra.
Till slut gick det inte längre. Jag sökte mig till ridskolan igen, där den nya arrendatorn var. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att börja där. Jag fick börja rida in en shettis, kanske var det. Stor var jag, eller egentligen lång, men jag vägde nästan ingenting så det gick ändå. Sommaren 2008 gick jag från den shettisen, till större och större hästar och tillslut satt jag på New Fashions rygg. New Fashion som nästan ingen anna hade suttit upp på innan, henne fick jag rida på en sväng i ridhuset. Och kul var det. Jag hade aldrig suttit på en häst med så mycket gång.
Den sommaren red jag också Missy jättemke. Tränade för Torun och Andreas, kändes väldigt bra. Någon gång hörde jag lite halvt att Torun sa "De passar så bra ihop, hon borde köpa henne!" för det var då hon var tillsalu. Ni kan juh tänka er att jag växte några centimeter då.
I slutet av sommaren tränade jag speciellt med en speciell ponny, Cordelia, och när augusti kom anmälde vi oss till vår första tävling, en LD på hemmaplan, som dessutom var 5 cm lägre. Jag var riktigt glad den dagen när jag kom hem med min första rosett från min första riktiga tävling.
Bara några veckor efter red jag min andra tävling, en tävling som jag sent kommer glömma. Allsvenskan div 2 2008. Min första LC, min första LC+5 och mina första LB hinder på samma dag. Och dessutom min första omhoppning. Vårt lag vann den omgången. Jag fick näst snabbaste tiden hos c-ponnyer, snabbaste fick Angelica Bjerle med Romero. Ser ni hur allting hänger ihop nu? :)
Åren gick och jag tränade med Della mer och mer och våren 2009 startade vi vår första LA:1 i dressyr på en träningstävling. Jag tror vi fick 57% eller ngt sånt, men kul var det.
Hösten 2009 gav jag upp Della. Jag kände att jag inte kunde lära mer av henne och sökte istället en annan sköthäst. Men jag klarade inte av att ens se ngn annan rida henne så jag var mindre och mindre i stallet på ridskolan. Istället var jag hos Angelica, där jag i mars började rida Jack. Honom red jag fram till sommaren, i 6 månader innan han såldes. Under tiden som jag red honom hann jag mogna rättså rejält inom både ridning och hästskötsel. Det var strikta regler som gällde hon Angelica, lite press får man ta :P
När Jack såldes sökte jag mig till ridskolan på nytt, där jag också träffade och upptäckte Chamaro på nytt. Fotade gjorde jag, och det var mest det Torun bad mig om i början, att jag skulle fota på ridläger. Sen gjorde jag det mest på egen begäran. Och de flesta bilderna blev faktiskt uppskattade :)
Hösten 2010 började jag rida regelbundet på ridskolan igen. Och bara fyra veckor efter att Jack blev såld så kom han tillbaka. Det var då jag började träna mer för Torun med honom och vi tävlade för första gången 3 oktober. Efter den tävlingen slutade jag rida Jack igen. Skolan tog för mycket tid och dessutom hade jag både Chamaro och fler hästar som jag red på ridskolan. Vid jul red jag 6 olika hästar i veckan, och oftast flera dagar. Jag spenderade första halvan av jullovet hemma i sängen för jag blev sjuk och blev verkligen inte frisk. Sen åkte jag ner till stallet en dag och red Fashion ett lätt pass och plötsligt mådde jag tusen ggr bättre. Där kan man se hur mke hästar kan läka.
När 2011 började började jag också tävla mer och mer på Romero. Vi lämnade inte en enda tävling utan en rosett och det har vi inte gjort hittills. Förhoppningsvis blir det fler.
Jag har alltid vetat mitt mål. Jag vet att det är dit jag vill komma och jag ger inte upp förrän jag är där. Men för att komma dit tänker jag inte försumma varken hästar, tränare eller vänner, för vad har man då när man når toppen? Pengar? Lycka? Är det egentligen lycka utan vänner och rätt personer omkring sig. En häst ska inte behöva lida för att man vill komma fram fort i livet. Den gör allt den kan och är alltid till lags. Kan de inte prestera mer, då presterar den inte heller mer.
Jag har också alltid haft konstiga förmågor, som till exempel att se alla mina minnen i bilder och filmer. Jag kan kolla på filmer inne i huvudet på mig, om jag sett den två ggr eller mer. En annan förmåga jag har är att när jag träffar en ny människa kan jag titta dem rakt i ögonen och se vad de är för personer, om de är kalla eller om de är varma. Vad de är innerst inne. Jag har också förmågan att titta folk i ögonen utan att vika av blicken och fråga dem om ngt verkligen är sant. Det är förstås svårare om personen i fråga tittar bort, vissa har inte den styrkan att fortsätta.
Nu vill jag inte tro att jag skryter. Det gör jag inte, eller jag försöker iaf inte att skryat för att få uppmärksamhet. Det är sån här jag är, live it or leave it. Jag är inte någon utmärkande person, eller det tror jag iaf inte. Jag har inga flashiga kläder, varken till vardags eller till ridningen. Jag rider inte på ett sätt, jag ändrar mig från häst till häst så man kan inte känna igen mig på det sättet. Jag har inte jättemycket resurser, jag tävlar inte höga klasser, jag tävlar inte på världens finaste häst eller världens snyggaste eller största. Det gör jag inte. Hästarna som jag rider, de flesta iaf, är inte startklara i nån gren så vrf börja innan hästen är klar. Det förstör dem bara.
Jag rider inte bäst i världen heller, jag vet många som rider bättre. Men jag rider ändå säkert tio olika hästar och ingen häst är den andra lik. Man lär sig att anpassa sig efter hästens bästa när man rider många olika hästar som måste ridas olika. Och man lär sig extremt mycket av att rida andras hästar.
De flesta hästarna som jag rider frågar jag aldrig själv om jag får rida. Det brukar vara ägaren själv som frågar mig, de enstaka ggr som jag frågat har det varit om de lagt upp frågan för mig.
Fortfarande skryter jag inte, jag hara folk som skryter och skulle aldrig göra det själv. Jag har ocksåvarit i en period dock, där jag trodde att jag var bättre än alla andra och jag red bäst, en sådan period går vi alla igenom. Men som sagt mognade jag mycket när jag red Jack så jag vet bättre nu.
Mer kommer jag inte på, det är väl det mesta ni behöver veta om mig. Har ni en fråga eller något så bara kommentera :)
Förresten, klockan är 14:12 nu, men nu har jag varit i skolan också :P