Just nu känns det som hela mina värld håller på att rasa samman. Jag känner att jag är skyldig er alla en förklaring.

De senaste två månaderna, och nu säger jag två månader för att det har en anledning, har alltid bara gått utför i mitt liv. Jag tror jag är antingen på väg ner i en svacka eller redan nere i den. Nu lägger jag inte någon skuld på någon och framför allt inte de som står mig närmast men jag känner att det måste ut.
Ända sedan jag och Krille blev tillsammans har nästan i princip alla i stallet slutat prata med mig och börjat se snett på mig. Inte ens om jag kommer och säger hej får jag inget tillbaka. En som var min närmaste vän slutade prata med mig, hon vände blicken om jag kom och var allmänt sur. När jag kommer in i ett rum kan jag klippa luften med en sax, så tjock den är. Det är precis som om vi inte får vara tillsammans bara för att han har haft en flickvän innan som krävt pengar och saker av honom. De tror att jag är likadan.
Sanningen är så att jag aldrig har bett Krille att köpa nånting överhuvudtaget till mig. Jag har inte fått någonting av honom. Förutom en examensklocka som present när jag slutade nian, det är allt. Han får inte lov att köpa en massa saker till mig, jag säger stopp om han försöker. Han får inte ens köpa ett simpelt choklad utan att vi delar på det. Vi delar på ALLT.

Och jag vet att när jag var i Falsterbo i veckan så gick det en massa prat i stallet om att jag säkert skulle få hur mycket som helst, att Krille betalade och att jag var likadan som den förra. Men faktum är att, som jag skrev i förra inlägget, jag betalade ALLTING med mina egna pengar som jag själv hade tjänat in. Sen att det var Krille som fixade jobbet åt mig är en annan sak. Men det var mina saker som jag betalade med mina pengar, inte Krilles. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ni ska förstå det. Som det är nu så verkar alla tro motsatsen.

Samtidigt har det varit lite spänt mellan mig och Torun ett tag nu. Hon har trott att jag inte gjort något alls när det gäller att hjälpa till i stallet. Men, nu är det såhär att, jag tror inte att någon annan 16-åring som jag känner iaf, har den värken som jag har. Jag har ondare än ni tror. Dels är det höfterna och dels är det ryggen. Mina muskler i ryggen är så spända nu så om jag gör en hastig rörelse i någon riktning så låser sig alla ryggmuskler.
Och värken i mina höfter är outhärdlig. Det gör inte ont under tiden som jag rider och det är jag tacksam för, men så fort jag kommer av hästryggen går jag som om jag vore 70 år gammal. Och när man fruktar för att gå ner i hagen och hämta hästen (vägen är kanske 60m) för att kunna rida, och man fruktar det för att man vet vilken smärta som kommer. Det är obeskrivligt. Utom möjligen för tjejer, som har haft mens, som kan relatera till ständig obotlig mensvärk fast i höfterna istället. Det finns inget värre faktiskt.
Därför kan jag inte jobba så mycket i taget. Som att mocka ut en box, det kan ta flera timmar bara för att jag måste pausa hela tiden, och det är inte för att jag är lat, utan det är för att rotationen och trampandet när man mockar ut gör riktigt jävla as ont.

En annan sak är att samma folk som innan tror att jag får fördelar för att jag är tsm med Krille. Snarare tvärtom. Folk slutar prata med mig, Torun slutar prata med mig, jag känner mig i vägen och förvirrad av allt och alla skitsnackare. Visst, jag fick en pojkvän som jag älskar otroligt mycket och jag tror det är ömsesidigt, och det är jag mycket tacksam över. Men när alla slutar prata med en börjar man undra om alla kanske var kära i honom och att de är avundsjuka, men det borde inte stämma på hans bror?

Och samtidigt är Ma Cherie inne i en extrem trotsperiod där hon varken lyssnar på mig eller något. Efter dagens fight vet jag inte heller om hon litar på mig längre eller om hon helt enkelt förlorade all tillit till mig. Hon kommer alltid snällt i hagen till mig och hon har aldrig gjort något sådant innan så man blir lite skärrad psykiskt. Hon har blivit så kaxig nu när hon blivit starkare både psykiskt och fysiskt. Därför vågar hon gå emot mig nu. Två dagar i rad har hon både stegrat och sparkat mot mig, och idag träffade hon på båda hållen. Jag vet inte riktigt heller vad jag ska ta mig till eftersom det kvittar vad jag gör så totalnonchar hon mig och fortsätter hålla på. Jag tror jag får ta till med sista utvägen: Daniel. Han är dubbelt så stor som mig och kan sätta emot henne och hålla emot mer framför allt. Jag blir inte speciellt rädd för henne varken när hon sparkar eller när hon stegrar men hon får inte göra så, därför tror jag jag behöver lite hjälp.

Och idag fick jag även reda på att Jack som jag red innan är utdömd pga skada i haser och rygg :( 2011 är inte hästarnas år.

Kände att jag behövde skriva av mig allt skit och få ut det innan allt tar kål på mig.