26 juli 2010..
Detta skrev jag på min bilddagbok, dagen innan Jack åkte.
Väntade tills Evvo och Ange åkt på träning med att ta in Jack, stallet var ändå fullt. Tog in honom i bara grimskaft, la det bara som en halsring men han gick snällt bredvid mig. tränsade, borstade av och satt upp. Medans vi skrittade gick jag igenom hela tiden vi har haft tillsammans, hur han inte litade på mig i början men att han sen gjorde det. Hur vi tränade för Sandra, det gick bra de två första gångerna och strunt sista. Allt beröm i fick av henne. Hur bra det gick på dressyrträningen för Torun och plötsligt märker jag att jag inte kan se. Torkade tårarna och fortsatte. Lät Jack gå precis som han vill, han fick välja väg och tempo och form. Jag brydde mig inte, ville inte ställa krav på honom sista ridturen. Hade tyglarna i ena handen. Vi red ett litet galoppvarv, utan form, utan sträkta tyglar, med bara en hand i dem. Jag kände att jag blev alldeles varm i kroppen. Skrittade hemåt igen. Kom in i stallet, ställde honom i Traceys box och gav honom sin mat. Stod inne hos honom med handen på hans hals. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och tänkte "Jag måste cykla hem, tänk om någon ser mig såhär, jag som alltid tar så enkelt på saker och ting". Jag lade armarna om halsen på honom, stod så länge. Han stod helt still precis som om han visste att jag var ledsen. När jag kände att jag inte orkade mer så sa jag "Hejdå Jack, vi ses nog aldrig igen" ist för "Hejdå Jack, vi ses imorron" som jag brukar. Gick sedan ut ur boxen, och släckte ljuset. Hörde hur han gick efter mig inne i boxen fastän att han hade mat kvar i krubban. I dörröppningen stannade jag och vände mig om, Jack tittade på mig med en blick som sa "Va, nej, lämna mig inte!" Sedan forsade tårarna nerför mina kinder och jag sa hejdå igen sen hoppade jag på cykeln och cyklade hem. Hela vägen hem grät jag, jag kände mig tom, sjuk, precis allt dåligt man kan känna. Jag tänkte "Aldrig mer ska jag fästa mig vid en häst för de tas ändå bara ifrån mig"
Med detta hoppas jag att folk ska förstå hur mycket Jack verkligen betyder för mig. Jag ser aldrig påverkad ut, därför tror folk att jag tar så enkelt på saker och ting, men de ser aldrig insidan. Hade de gjort det hade de bara sett ett stort svart hål igen. Min mur, som jag alltid pratar om, var uppbyggd igen, på grund av Jack. Nu när han åker så kommer den falla igen. Jag trodde inte att den skulle kunna bygga upp igen efter Della, men Jack gjorde det möjligt. Detta är nu femte hästen på lite drygt 2 år som jag förlorar, utan makt. Det är en sak att förlora en häst på egen begäran, det är en annan sak när någon annan bestämmer när den ska tas ifrån en.
Jag bara undrar hur mke det ska ta innan ni förstår vad detta betyder för mig.
Och att jag fortfarande kan läsa den texten och börja gråta direkt, det förstår jag faktiskt inte. Han var juh aldrig min, han var, kan man säga, another chapter in the book. Men han var ändå så mycket mer.
Folk förstår inte hur jag fortfarande kan bli tyst, ledsen, frånvarande när de nämner honom. Det som händer i mitt huvud när de nämner Jack eller om jag ser honom i ridhuset, är denna texten. Jag kommer ihåg alla scener ifrån hela vår tid och när jag läser denna texten kan jag fortfarande känna hur tårarna brände bakom ögonlocken, hur de fyllde mina ögon så jag inte kunde se, hur varm jag blev när vi galopperade där barbacka med en hand i tygeln och den andra på länden. Jag kan fortfarande känna hans päls under min hand. Jag kan fortfarande känna den gungande känslan han galopp medför.
Ni förstår bara inte hur mycket det skadar mig. Det äter upp min inifrån och ju mer ni nämner honom desto mindre hjärta och själ kommer jag ha kvar. Det finns inget jag kan göra åt det, det finns inget ni kan göra åt det. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med det.
Somliga ljus binner aldrig ut, just nu önskar jag bara att det gjorde det..
Jack ♥
Väntade tills Evvo och Ange åkt på träning med att ta in Jack, stallet var ändå fullt. Tog in honom i bara grimskaft, la det bara som en halsring men han gick snällt bredvid mig. tränsade, borstade av och satt upp. Medans vi skrittade gick jag igenom hela tiden vi har haft tillsammans, hur han inte litade på mig i början men att han sen gjorde det. Hur vi tränade för Sandra, det gick bra de två första gångerna och strunt sista. Allt beröm i fick av henne. Hur bra det gick på dressyrträningen för Torun och plötsligt märker jag att jag inte kan se. Torkade tårarna och fortsatte. Lät Jack gå precis som han vill, han fick välja väg och tempo och form. Jag brydde mig inte, ville inte ställa krav på honom sista ridturen. Hade tyglarna i ena handen. Vi red ett litet galoppvarv, utan form, utan sträkta tyglar, med bara en hand i dem. Jag kände att jag blev alldeles varm i kroppen. Skrittade hemåt igen. Kom in i stallet, ställde honom i Traceys box och gav honom sin mat. Stod inne hos honom med handen på hans hals. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och tänkte "Jag måste cykla hem, tänk om någon ser mig såhär, jag som alltid tar så enkelt på saker och ting". Jag lade armarna om halsen på honom, stod så länge. Han stod helt still precis som om han visste att jag var ledsen. När jag kände att jag inte orkade mer så sa jag "Hejdå Jack, vi ses nog aldrig igen" ist för "Hejdå Jack, vi ses imorron" som jag brukar. Gick sedan ut ur boxen, och släckte ljuset. Hörde hur han gick efter mig inne i boxen fastän att han hade mat kvar i krubban. I dörröppningen stannade jag och vände mig om, Jack tittade på mig med en blick som sa "Va, nej, lämna mig inte!" Sedan forsade tårarna nerför mina kinder och jag sa hejdå igen sen hoppade jag på cykeln och cyklade hem. Hela vägen hem grät jag, jag kände mig tom, sjuk, precis allt dåligt man kan känna. Jag tänkte "Aldrig mer ska jag fästa mig vid en häst för de tas ändå bara ifrån mig"
Med detta hoppas jag att folk ska förstå hur mycket Jack verkligen betyder för mig. Jag ser aldrig påverkad ut, därför tror folk att jag tar så enkelt på saker och ting, men de ser aldrig insidan. Hade de gjort det hade de bara sett ett stort svart hål igen. Min mur, som jag alltid pratar om, var uppbyggd igen, på grund av Jack. Nu när han åker så kommer den falla igen. Jag trodde inte att den skulle kunna bygga upp igen efter Della, men Jack gjorde det möjligt. Detta är nu femte hästen på lite drygt 2 år som jag förlorar, utan makt. Det är en sak att förlora en häst på egen begäran, det är en annan sak när någon annan bestämmer när den ska tas ifrån en.
Jag bara undrar hur mke det ska ta innan ni förstår vad detta betyder för mig.
Och att jag fortfarande kan läsa den texten och börja gråta direkt, det förstår jag faktiskt inte. Han var juh aldrig min, han var, kan man säga, another chapter in the book. Men han var ändå så mycket mer.
Folk förstår inte hur jag fortfarande kan bli tyst, ledsen, frånvarande när de nämner honom. Det som händer i mitt huvud när de nämner Jack eller om jag ser honom i ridhuset, är denna texten. Jag kommer ihåg alla scener ifrån hela vår tid och när jag läser denna texten kan jag fortfarande känna hur tårarna brände bakom ögonlocken, hur de fyllde mina ögon så jag inte kunde se, hur varm jag blev när vi galopperade där barbacka med en hand i tygeln och den andra på länden. Jag kan fortfarande känna hans päls under min hand. Jag kan fortfarande känna den gungande känslan han galopp medför.
Ni förstår bara inte hur mycket det skadar mig. Det äter upp min inifrån och ju mer ni nämner honom desto mindre hjärta och själ kommer jag ha kvar. Det finns inget jag kan göra åt det, det finns inget ni kan göra åt det. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med det.
Somliga ljus binner aldrig ut, just nu önskar jag bara att det gjorde det..
Jack ♥
Kommentarer
Postat av: Carolina
Vad heter du? Har du mycket hästbilder? Lägg till @asslatjejerna :D
Trackback
