Ingrid Skoog, en av Dressyrmupparna skrev igen i ett inlägg och fick förklara allt som har med henne och Claudia att göra.
Jag tycker det är förjävligt alltså. Folk som kommenterar deras blogg säger att Claudia är felriden, har hålor efter sadeln och att Ingrid säckar ihop sig totalt när hon rider, att hon har stolsits och att hon har för breda händer. Alltså, ärligt? Ska man verkligen behöva FÖRKLARA sig i ett långt inlägg bara för att folk inte kan hålla sina tankar för sig själva och vara glada för någon annan för en gångs skull? Det är inget annat än avundsjuka som gör att folk skriver sånt och bara för att Ingrid och Linn har lyckats så beöver man juh inte såga ner dem för det?
Senast var det att Claudia hade hålor efter sadeln på ryggen. Jag kollade själv på bilderna. Asså, jag var tvungen att leta efter de "hålorna" för att jag skulle märka ngt. De som kommenterat måste verkligen letat efter fel på hästen som de kunde kommentera. Känns lönt? Det fula var att det inte ens var några hålor, och det syntes tydligt. Och de som kommenterat kan inte ha vetat vilken årstid det var för alla hästar byter färg ojämnt när det är fällperiod, som det är just nu. När jag läste att någon sagt det så såg jag ut som en levande fågelholk, det vill jag lova. Jag kunde verkligen inte tro att de kunde säga så när hästen ser helt normal ut? Dessutom är hon 17 år.
Ingrids sits hade också blivit kommenterad. Visst, hon tittade ner på vissa bilder, nämn en ryttare som INTE tittar ner när hon/han bara tränar. Till och med min tränare gör det. Och jag vet inte, men det känns lite som en kontroll när man rider att titta ner då och då. Till exempel så tittar man ner när man byter sittben? Och den som kan känna vilket sittben man sitter på utan att titta ner, den personen ljuger. Traven är i tvåtakt och man kan inte känna vilket ben man sitter ner på. Galoppen däremot, det känner man lätt när det är fel, för då blir det stötigt och fel. Iaf på de flesta hästarna.
Och hur många ryttare breddar inte händer nu för tiden? Det är en fråga om stabilisering, inget annat. Om man alltid ska sitta perfekt, med helt lodrät sits, händerna ihop och rak rygg, då blir man stel och saknar känsla för ridningen. Att hälarna nästintill alltid är nere är en reflex typ och dessutom så formas musklerna efter hur man har foten när man ridit länge. Det är också därför det är svårt för ryttare att sträcka ut vadmusklen genom att trycka ner hälen vid stretchning, vadmusklen är van vid det läget och gör då mindre ont än när man har foten vanligt. Och när jag sitter och skriver detta kommer jag på mig själv med att sitta just så. Snacka om att man är van.
Och de få bilder som man får stolsits på kan vara precis när hästen tappat balansen i en halv sekund och då tappat automatisk också ryttaren balansen i sitsen och skänkeln åker fram. Hur stor är egentligen majoriteten på stolsitsbilder när det gäller dressyrmupparna. Tror ni på fullt allvar att de kunnat vinna så mycket som de gjort om de suttit i stolsits?! Stolsits är nog det som ger minst poäng på en bedömning, för när man sitter i stolsits säckar man ihop i ryggen också eller så får man ankrumpa och det ger nästan mindre poäng. Hur snyggt är det när man sitter i en dressyrsadel, bakåtlutad, ihoptryckt i ryggen, med skänkeln på tok för långt fram? En sådan sits resulterar också i helt raka armar. Visst, det ska vara en rak linje från armen till bettet, men det är just det, det ska vara från ARMBÅGEN till bettet och fan inte från axeln till bettet.
Något som är värre än breda händer, vet ni vad det är? När man tar handen över manken. Jag får också det ibland på Tuna, men jag rättar till det direkt och tar nästan ute handen lite extra för att inte handen ska komma över manken. Vad som händer när handen kommer över manken är att linjen till bettet bryts och handen blir hård och stum, istället för mjuk och följsam. När handen kommer över manken viker man också in handen mot sig och hästen får en obehaglig känsla av att man är arg eller sur på den. Tycker man kanske kan bespara den en sådan känsla och hålla handen rätt? Visst. Ingen håller händerna 100% rätt alltid. Väldigt många (inklusive jag) har en tendens att bli hård i handen. Jag försöker åtminstone rätta till det så fort jag kommer på mig själv att göra så. Då blir jag också fruktansvärt arg, men det på mig själv. Det gör ondare i hästen när ryttaren inte gör rätt och jag hatar ibland mig själv för att orsakat obehag hos en annan varelse. Usch, bara tanken på det får mig att må illa :/
Att Linn och Ingrid har lyckats med bloggen är ren och skär lycka hos dem. Hos andra är det ren och skär avundsjuka. Vissa människor kan verkligen inte hålla sina fingrar i styr när de ser något som de tvunget måste kommentera. Men kan man verkligen inte tänka längre än vad näsan räcker nån gång? Det är bara patetiskt och idiotiskt att skriva något som kan såra andra, och dessutom någon som man inte känner? Man kan väl tänka sig för nån gång iaf. Och vara glad för andras framgångar, det är något som inte existerar i människors värld. Iaf så är det för vissa, de kan verkligen inte glädja sig för en annan människas vinster och framgångar. Sådana människor kallas dåliga förlorare. De blir sura som fan så fort det inte går som det "ska" och bestraffar alla i omgivningen, oftast är det också hästen som får smällen. "H*n har inte gjort sig förtjänt av en morot, så h*n får fan gå in i transporten igen." Jag har faktiskt hört en person säga så. Men vadå, "hästen har inte gjort sig förtjänt av en morot", den bar dig väl för fan hela jävla tiden du satt på den trots att du blev arg och drämde skänklarna i den? Den bar dig så långt tills DU tog det för långt. Det tog stopp, och det var ditt eget fel att den stannade ut sig. Hästar har inget korttidsminne. De kommer inte ihåg vad de gjorde för fel om man bestraffar den när det kommit ut från banan, då har den förträngt vad som hänt inom den senaste minuten och förstår inte varför du inte ger den en morot när den burit runder med dig på ryggen den senaste halvtimmen. Och sen hatar jag detta begreppet "H*n får skylla sig själv" Hästar kan inte, liksom barn, skylla sig själva. De förstår bara när man ger den beröm, för då har den gjort rätt. När man istället bestraffar den tappar den självförtroendet och förtroendet för människan. Att man tillrättavisar den ibland, de gör inget. Men då måste man också ge beröm direkt när den gör som den skulle, annars förstår den juh inte vad den gjorde för fel. Och ett beröm behöver inte va något som en godisbit. Det kan vara ett ord ("bra"), en klapp på halsen eller en eftergift på tygeln. Då förstår den "Aha! nu gjorde jag rätt, då får jag göra så fler gånger!" och nästa gång du gör samma sak kommer den förstå precis vad du menar. Men om man hela tiden bestraffar den för alla fel den gör istället för att ge beröm för allt bra, då tappar hästen livsglädjen, gnistan i ögonen och blir som en robot. Gör det den ska och det som ryttaren ber om, men utan glädje, framåtanda och power. Hästen blir istället livlös och som gjord av metall, en robot som gör allt man ber den om. Hur roligt är det då att ha häst? Om man bara har hästar som gör precis som den ska, som alltid går bra, som alltid alltid alltid hoppar de högsta hinderna. Det är inga bra tävlingshästar iaf, för då har den inget att kämpa för, för det vet att det alltid kommer finnas något som ryttaren inte var nöjd med. De går inte fort, de hoppar inte högre än vad de behöver och går inte med mer power än en död fisk. Vilket inte är så mycket, med tanke på att fiskar inte går, och definitivt inte döda fiskar.
En häst mår bra av att den får beröm. En häst mår inte bra över att bli bestraffad 24/7. Precis så mår en människa bra av beröm, och den mår dåligt av kritik. Hur mycket man än säger att man tål det så blir man påverkad av varje ont ord man hör/ser. Till slut tar det stopp, precis som för hästen, och människan börjar tro på det som de avundsjuka säger. Snälla, låt det inte gå så långt för Linn och Ingrid. De är värda mer än bara kritik, kritik och åter igen, kritik.