Eftersom jag inte ridit idag tänkte jag skriva ett inlägg om mina tankar just för tillfället. Detta kan läsas av alla, även icke-hästmänniskor.

Helt ärligt, gud vad det finns falska människor här i världen. Människor som säger att de tänker på andra, men som egentligen bara är ego. Människor som inte vågar stå för vad de säger. Människor som snackar skit bakom din rygg. Detta finns överallt omkring oss, vart du än vänder dig så ser du falska leenden, falska ögon, falska bilder. När du som minst anar det hör du skitsnack som sagts bakom din rygg, förvrängts och ökats. Vad du än gör, så kommer det alltid att finnas skitsnack, vi människor lever på detta. Det var som i förra veckor när jag fick reda på att flera stycken gick runder och trodde att jag gillar Jonathan Andersson i min klass(9B) och Emil Borg i 9D. Det känns lite så halvt patetiskt, med tanke på att jag aldrig på något sätt har visat att jag har gillat dem?! Jag har aldrig antytt det eller sagt något om det, de bara antar att jag gillar dem för att jag pratar med dem. Men om jag nu skulle va kär i alla de jag pratar med, skulle jag lika väl kunnat vara kär i min bror, min mamma, Jessica, Josse, äh vafan, jag kan dra till med flera. Men att bara gå runder och säga sådant om mig? Lååågt, speciellt när de kommer från mina "vänner". Du vet, de falska människorna jag pratade om, de som sagt sådant är precis sådana människor. Falska, avundsjuka, patetiska.
En annan sak med. En del folk säger att de känner mig. De känner inte mig. De enda som vet mitt riktiga jag är Jessica Gianneschi, Josefin Karlsson och Torun Hallström. De är de enda som kan döma mig, för vem jag är för de är de enda som vet vem jag är. Jag säger inte att jag är svår att förstå, men jag är faktiskt väldigt blyg. Många tror inte det, men alltid i nytt sällskap så avaktar jag och väntar tills jag själv känner hur de nya människorna är. Då öppnar jag mig. Det folk inte förstår om mig är att jag är väldigt försiktig, blyg och tillbakadragen i nya sällskap. De flesta människor misstolkar mig ofta. Det händer flera gånger i månaden. Det är därför jag alltid använder smileys när jag skriver, för att jag hatar konflikter över allt annat. Det är det värsta som finns enligt mig och därför försöker jag alltid undvika dem. Jag är också väldigt lugn, överallt förutom i skolan. Där har jag en sorts image, jag vet inte vad för image men, det är väl den som de flesta stör sig på. Eller så är det för att jag har lätt för att prata med folk, jag vet inte. Men det är så sjukt störigt när vissa anklagar mig för saker som inte är sanna, saker som aldrig har hänt och saker som förmodligen aldrig kommer att hända eller saker som rör runt i mitt huvud. Som när jag fick reda på detta "rykte" i förra veckan, jag grubblade på det länge efter, jag gör det fortfarande. Jessie har försökt få mig på bättre tankar och det är jag tacksam för men frågorna vägrar försvinna ur mitt huvud. Vad är det jag gör som får dem att tro sånt? Vad är det jag gör? Frågor snurrar runt runt och kommer hela tiden i tankarna. Upprepas. Omvandlas. Ställs på olika sätt men med samma innebörd; vad gör jag för fel?! Är det mig det är fel på eller är det dem? Vad finns det som jag kan göra för att de inte ska tro det? Men, om vi nu låtsas att dessa rykten skulle vara sanna, vad är det för fel med det då? Det är väl mitt val eller ska jag låta mig styras av andras tycke och tankar hela mitt liv? Nu är det juh dock inte sant, men tänk om de skulle vatt det? Tänk vilken skada dessa tankar kunde gjort med mig då? Att bara antyda något sådant är otänkbart för mig. So what om jag hade tyckt om dem?! Vad har ni med det att göra egentligen? Det är juh inte precis som om ni har ensamrätt på alla killar i hela världen. Vissa tjejer tror verkligen att de äger sina vänner. Om de då blir ovänner och ovännen blir vän med någon annan, så har plötsligt den personen "stulit" henne/honom från henne/honom. Men man kan inte äga en annan person. Alla har sitt egna värde och det är ingen som bestämmer över det. Inte ens gud.
Sen, visst, okej, jag säger inte att jag är den mest perfekta personen i världen. Det är jag inte, verkligen inte, men jag vågar iaf säga något. Göra skillnad eller iaf försök till det. Det finns för få som vågar stå på egna ben, som alltid måste ha någon att luta sig mot. Men snälla, TA AV STÖDHJULEN NÅN GÅNG! Ni kan inte leva hela livet stödjandes på någon annan. Det funkar inte så, livet är inte en dans på rosor, det kommer inte alltid gå på ditt sätt, ibland kommer du att trilla. Och då kanske du inte har någon som hjälper dig upp igen. Du har två ben och ögon, use 'em.

Kommentera gärna, antingen här, fb eller bdb.

Kram Linnea